Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.
Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda illusion, vilken då höll mig uppe.
82