När Folke Hjelm gått, var Stråvall illa till mods. Han gick länge genom rummen och rökte cigarrcigarretter. Det som irriterade honom var Folkes fråga, om reverserna pantförskrivits på något sätt. Möjligen hade Gehnfeldt redan låtit saken gå till skandal, eftersom han ju föregående dag fått sina blommor återsända. Kanske var Folke Hjelms besök endast ett led i en komplott, i vilken även Gehnfeldt spelade med. Dessa antaganden pinade Stråvall, och han måste gång på gång åter börja sin oroliga promenad genom rummen, sedan han förgäves sökt fortsätta med den halvfärdiga donationsskrivelsen. Han hade pressat ned beloppet till en tiondel av det ursprungligen tänkta, då han återigen rev sönder papperet vid en ny idé:
Skulle han lämna papperet in blanco och låta Gunnar själv bestämma beloppet inom ramen av den summa han uppgivit sig ha förtjänat?
En sådan handling skulle inför Wiepes för alla tider skingra tvivlen på att han vore en gentleman. En jobbare skulle aldrig kunna uppträda så rentav grandiost!
Men om Gehnfeldt hade röjt hemligheten ... Då vore det hela förfelat.
Stråvall tog telefonluren, innan han ännu tänkt den obehagliga tanken till slut, och begärde Gehnfeldts bostadsnummer.
Verkligen!
Gehnfeldt svarade själv.
— Jaså jag fick ändtligen tag på dig, sade Stråvall.
— Är det du ... Tjänare på dig din lergök ... Men tala inte så högt för tusan plåtar, du ser väl att jag inte är solo ...
— Nej det ser jag verkligen inte — i telefontratten.
Gehnfeldt var tydligen i högsta stämning.
— Nå vad var det du ville, svåger, drog han till.
— »Svåger», vad menar du, hör du inte vem det är?
— Tyst, tyst ... hon får inte höra att det är du, förstår du.
— Jag vet inte vilken hon du talar om, det var ...
— Nehejvisst, du tjänar för Lea, så du kan inte ha sinne för att det också finns en Rakel ... Å en sådan kvin...
Stråvall hade god lust att ringa av. Detta var honom väl starkt. Visserligen trodde han sig ha sett Ingrid Wiepe vid Gehnfeldts sida i bilen på Djurgården, men detta, nej, det syntes honom otroligt ... såvida inte reverserna ...
— Är du anträffbar i morgon, frågade Stråvall nästan med gråten i halsen.
— I morgon, ja, vad skall det bli i morgon ... I dag, i dag, för Rakel är jag svag ... Jaså i morgon sa du, sa du ... Jojomän, i morgon kommer jag till dig med en liten sak, som du kanske väntat på.
Stråvall sade ett kort godnatt och sjönk ned i stolen gapande av förvåning. Skulle Gehnfeldt alltså ämna återställa papperen? Stråvall hade summan i beredskap.
Men när han funderat en stund på saken, gick det runt för hans förstånd. Gehnfeldt hade visserligen ganska säkert förtärt en massa sprit, men han brukade dock i regel kunna klart och tydligt ange sin mening. Det måste ha varit något avsiktligt försök att trassla till det hela.
Medan Stråvall satt och grubblade hit och dit, kom fröken Wagner in till honom.
— Jag märker nu, att jag måste ta befälet, om direktörn vill eller inte. Det kan gälla livet, och direktörn får inte arbeta mer i dag ... förresten, det är ju mitt i natten.
— Tack, tack, fröken Wagner, sade han i klagande ton och såg tomt ut i rummet, under det han nickade med huvudet.
— Direktörn måste tänka på sig själv och inte låta andra husbondera sig. Ja, ursäkta att jag säger det, men jag tror nästan att direktörn håller på att råka ut för något obehag. Tänk om någon är ute för att alldeles ruinera direktörn!
— Ruinera?
Han sade ordet så fort som om det varit en enda stavelse och gav henne blixtsnabbt en skrämd blick.
— Jag hade en så märkvärdig dröm i natt.
— Om mig?
— Ja, direktörn hade skrivit ett stort papper med många sigill på. Det var så tungt så man kunde knappt hålla det i handen.
Stråvall drog ned jalusien på sitt amerikanska skrivbord.
— Asch ja, drömmar, sade hon och avbröt berättelsen.
— Nåå, hur gick det med papperet?
— Nej, det gör detsamma ... Nu skall jag hämta medicin åt direktörn.
— Tror ni att jag är sjuk?
— Direktörn är allvarligt sjuk, sade hon tvärsäkert.
Han nickade och såg ut att vilja gråta. Det stela leendet över hans ansikte förvred hans drag som till begynnande bitter gråt.
— Tror ni att jag kan ha blivit värre av att jag träffat fröken Wiepe?
Fröken Wagner blev häpen över hans bekännelse.
— Är hon sjuk ... jag förstår inte.
— Baron Wiepe, min vän, ligger för döden, och hon kom direkt från honom för att möta mig.
Ansiktet fick ett löjligt förnämt uttryck, när han sade »baron Wiepe, min vän».
Hon skulle kanske vid ett annat tillfälle ha skrattat åt honom, möjligen rentav skämtat med honom, men nu insåg hon vikten av att spela sina kort bättre än så.
— Där ha vi drömmen, sade hon och tog ett teatersteg baklänges. Det var någon som skulle dö, och det var en dam med i spelet. Direktörn skulle akta ...
— ... skulle akta?
— Hälsan ... och undvika smitta. Jag tror att direktörn fått den nervösa spanskan.
— Tänk om ni har rätt. Men vad var det för en dam ni drömde om?
— Direktörn måste ha medicinen ... Jag kommer på sekunden.
Stråvall var rörd över hennes omtanke. Han var som vax, tyckte han själv. Hon skulle kunna göra med honom vad som helst. Det var ett medgivande i hans tanke som kanske berodde på, att han visste sig kunna säga stopp om han ville. Hon var hans underlydande.
Underlydande ...
Tanken flög långt in i en framtidsbild, som han ibland sökt göra levande för sin inbillning.
Harriet Wiepe skulle aldrig kunna ställa sig som hans underlydande. Han kände sig ju alltid som en tjänare vid hennes sida, han tvang sig att göra medgivanden, som han egentligen aldrig ville ha gjort. Som helt nyss vid promenaden ... I hennes sällskap var han icke herre över sig själv.
— Se här har jag dropparna.
Fröken Wagner kom in med en punschkaraff och ett glas på en bricka.
— Punsch?
— Javisst, vi talade ju om det i morse.
— Alldeles riktigt ja, men säg, fröken Wagner ... punsch, vad skall det egentligen vara bra för?
— Det är just vad direktörn behöver för sina nerver. Direktörn som aldrig spritar, för direktörn blir det den bästa medicinen. Det har jag sett så många bevis på ...
Hon slog upp.
— Ja, ja ... det kan ju så vara.
Han läppjade på glaset och tömde det sedan i ett drag.
— Och punsch som är så gott förresten, sade hon.
— Ja, det är ganska gott.
— Rök nu en cigarrcigarrett och sitt lugn en stund, direktörn, sade hon. Förresten skulle direktörn sitta inne i kabinettet. Det här rummet bara irriterar.
— Ja kanske det.
Han smålog upplivad av hennes outtömliga förråd av ordinationer.
— Nej, seså, inte skall ni ha besvär med brickan, sade han då hon skulle flytta in den. Tag ett glas själv och kom med.
— Ja tack, men ...
— Inga men, vi har ju tiden för oss.
Hon skyndade efter ett glas åt sig, men i förbifarten genom tamburen tog hon en titt i spegeln. För all del, ännu en tio år kunde hon tagas för ung. Men det var på tiden i alla fall ...
— Vet ni, fröken Wagner, ni verkar som bromkalium på mig, sade han, då hon slagit sig ned och skålat.
— Det var dystert. Eller var det menat som elakhet?
Hennes vattenblå ögon fingo ett beslöjat skimmer. Hon tog upp ett litet nätt etui och tände en cigarrett.
— Nej långtifrån ... Vet ni det här livar bestämt upp mig. Det är en del saker som irriterat. Men det är dumt att lägga vid sig allting också.
De drucko ett glas, medan hon väntade på att han skulle fortsätta.
När han började tala, var han inne på en för henne alldeles ny tankegång:
— Ånej, mig får dom inte fast så lätt. Jag ser nog vad meningen är. Jag har varit för medgörlig ... det är just vad jag har.
Han såg slugt bort över porträtten på väggen, och hon följde hans blick.
— Hur gick det till slut i er dröm, fröken Wagner?
— Ja inte gick det som i romanerna, där dom får varann.
— Hör, hör ... det slutade illa alltså ...
— Tvärtom ... Vill inte direktörn ta en cigarrett av mina för en gång skull?
Hon tände en sticka åt honom.
— Jag tror ni tänder eld på mig, haha.
— Nå det går ju inte ut på mordbrand ...
Han hade inte hört på utan blossade på cigarretten upprepade gånger som en nybörjare.
— Säg, inte tror ni att jag är dum och går och gör mig löjlig, vad?
— Inte om direktörn har nerverna i ordning.
— Ni har nog märkt, att jag inte hör till de lättfjällade fiskarna.
— Hur så, jag har väl aldrig ...
— Vad var det ni drömde häromnatten, när jag kom in, och ni slog ... till mig.
Påminnelsen brydde honom, och han var generad ett litet ögonblick, men strax hade han glömt bort alltsammans. Tankarna började fara hit och dit. Han tog upp dem efterhand som de kommo och släppte dem igen.
— Jag skriver inte det där papperet, sade han med ett resolut försök att göra sig barsk i tonen. Jag är inte så dum, vad ...
Han såg henne in i ögonen, och hon flyttade sin stol omärkligt litet närmare.
— Direktörn är varm i pannan. Tänk inte så mycket, sade hon och fläktade honom med handen.
— Så skönt, så svalt, vad ni är kall.
— Är jag nu kall också ...
Hon flyttade sig intill honom och tog hans hand:
— Se mig rakt i ögonen och säg en gång till, att jag är kall, så skall jag tro det.
Han liksom skärpte blicken till en misstänksam granskning, men den smälte till ett stort leende i hennes.
— Ni har en kolossal ögonteknik, sade han. Säg vad drömde ni häromnatten, när jag kom in?
Hennes ögon smalnade till fuktiga glittrande strimmor, men hon släppte inte den fångst hon höll på att göra med dem. De slöto sig som blomsterkalkarna om insekten, när de skola suga till sig hans livssaft.
— Jag drömde att jag mötte kärleken, och så kom ni ...
Hon hade ämnat säga »ni själv», men hejdade sig för säkerhets skull. Ett ord för mycket skulle kunna sätta honom i försvarsställning ... och dessutom tvekade hennes smaksinne. Men hon böjde sig allt närmare honom och hennes kind kom att snudda vid hans.
Helt tafatt började han smeka hennes händer och armar, tills hon oförmodat vände på huvudet och kom att beröra hans läppar med sina. Det var bara en lätt glidning, som kunde ha varit tillfällig, men måttet var rågat. Han drog henne till sig och kysste henne, och hon slöt sina ögon helt.
— Ni skall alltid pyssla om mig så här, sade han och klappade henne på ryggen.
Punschkaraffens horisontlinje var i sjunkande, och natten plånade ut dess sista aning, som när det mörknar bortåt havet ...
När de reste sig upp, höll hon honom halvt i sina armar. Någon av dem kom att riva ner Harriet Wiepes porträtt. Han såg det och skrattade slött. Han gjorde en rörelse med foten men han kom icke när porträttet.
— Jag skall alltid pyssla om direktörn, sade hon med betoning på jag.
— Ja, ja, gör det ... pyssla riktigt om mig ... Och så skall vi resa bort en tid. Det kan vi behöva båda två.
De skulle resa bort, hon skulle pyssla om honom ...
Fröken Wagner log, när hon släckte ljuset, och de lämnade rummet. Nu gällde det bara att inte släppa det grepp hon vetat att taga, kanske just ögonblicket innan det skulle ha varit för sent.
När Stråvall vaknade, var det redan ett stycke in på förmiddagen. Han såg sig förvånad omkring i rummet, som om han vaknat på ett främmande ställe. Men så började han erinra sig ...
Det hördes ett litet buller i tamburen, och en dörr öppnades.
— Det är godsägare Gehnfeldt som söker dig, sade hans husfröken så högt att det kunde höras ut i tamburen.
Stråvall satte sig upp i sängen och for med händerna genom håret.
Gehnfeldt kom in.
— Jaså, herrskapet är sena av sig tror jag.
Han sänkte rösten, sedan han stängt dörren efter sig.
— När började det bli du här i huset?
— Ursäkta att jag inte är uppe, sade Stråvall förbryllad.
— Föralldel, genera dig inte för mig. Här skall du få se.
Gehnfeldt rullade upp gardinen och tog fram några papperssmulor ur fickan, som han strödde över hans bädd.
Stråvall såg på lapparna, såg på Gehnfeldt och återigen på lapparna.
Gehnfeldt var gredelin i ansiktet och hade tydligen icke törstat under den gångna natten. Han stod med händerna i sidorna men i övrigt i givaktställning och såg nickande på Stråvall som för att bekräfta, att det var verklighet det denne såg på lapparna.
Det var smulorna av de Wiepeska reverserna.
— Vad betyder detta?
Frågan var onödig. Stråvalls hela fysionomi åskådliggjorde den på alla världens talande och stumma språk.
— Tja, valuta bekommen, kära vän, sade Gehnfeldt med en loj axelryckning.
— Valuta?
— Valuta, ja det vill säga ...
— Skall jag lämna dig beloppet nu ... jag menar ... vill du ha en check ... ja, jag har förresten sedlar reserverade för ändamålet, försökte Stråvall som om det ännu funnits ett hopp.
— Hörde du inte vad jag sade, eller skall jag tala tydligare?
— Nej för guds skull. Du har alltså gjort anspråk på reverserna ...
— Tydligen.
Gehnfeldt njöt.
— Men det var ju ditt löfte att ...
— Ja nu reser jag bort en tid. Adjö på dig Stråvall.
Gehnfeldt lämnade rummet. Han triumferade. Hela denna lögn han för Stråvall lyckats göra till en levande förfärlig sanning ersatte för honom missräkningen och grämelsen över att ha blivit så fullkomligt tillplattad av Ingrid Wiepe, som han i själva verket blev av att blommorna återsändes. Han var själv utestängd och sannerligen var det honom icke en lisa att se Stråvall dela samma öde. Ty Stråvall skulle aldrig ha mod att göra sig underrättad om verkliga förhållandet.
Och allt detta syntes Gehnfeldt vara värdt de fyra tusen kronor, från vilka han avstod.
Nu var det en sak, en enda sak som tillfredsställde Adrian Stråvall i allt detta. Han hade icke skrivit ut donationsbrevet, som han ett ögonblick tänkt skicka i brev till Harriet. Nu hade han hela sin vinst räddad åt sig själv — trodde han.
Fröken Wagner kom in med te.
Han kände sig tacksam för alla hennes omsorger om honom.
— Sätt dig här hos mig, Agnes, vi måste resonera.
Hon log mot honom och slog sig ned.
Någon tid senare voro de i Norge.
Stråvall följde ivrigt alla svenska tidningar för att finna Gunnar Wiepes dödsannons.
Det gick två veckor och han fann en annons ...
Harriet Wiepe var död ... efter en kort sjukdom ... sörjd av moder ... och syskon, Ingrid och Gunnar ...
Stråvall måste läsa om och om för att fatta.
Gunnar levde alltså. Gunnar hade stått emot, men Harriet hade fallit för den rasande epidemien.
Döden slog hårdt och som på måfå ...
En dag sade Agnes Wagner till honom:
— Det var sant, jag har några tusen kronor, som jag lät hämta för dig på baron Wiepes byrå. Jag lämnade de där sönderrivna reverserna du lagt i sängen och sade att det skulle överlämnas till baron.
Nu såg Adrian Stråvall tomt ut i rymden.
— Jag måste vara mycket sjuk, Agnes. Det är väl, att du pysslar om mig som du gör ... sade han och började gråta som ett barn.