Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: Skedbladet, Hästmanen, Metmasken, Änkemannen och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare.
I porten till Rusthållaregatan 5 stod gamla Tilda och hostade. Hon väntade på Bjuttan, pudelhyndan, som under sin herres frånvaro ensam bebodde lägenheten där uppför de många marmortrapporna. Gamla Tilda hade fått nycklarna till köket för att sköta djuret. Hon hade också fått en slant för att köpa mat åt hunden, men själv hade hon det klent. Det hade visserligen varit en del kvarlevor i skafferiet, som hon fått lov att använda, men hade det inte funnits barmhärtighet hos de snälla människor som bodde i detta hus — och undergivet funno sig i ödet att bo där — hade Tilda fått svälta.
Hon lockade till sig pudelhyndan och strävade uppför trapporna med henne för att sedan åter gå ned i sitt källarrum.
— Och det hörs ingenting från direktörn, frågade en ängslig röst.
— Nej, svarade Tilda, det är då för galet ... Det måtte då väl aldrig ha händt herr Adrian något.
Ett avloppsrör hade sprungit i gården, tvättstugan var låst, det ringde i ett på tamburklockan och i telefonen däruppe i direktörsvåningen; många hundra människors hemtrevnad var störd ... och detta var bara här i Skedbladet. Det var så många andra hem som löpte samma risk, så många, många människor som denne ende frånvarande utsatte för obehag.
Vad bekymrade det honom!
Han gick in i ett hem och förde köpare dit att se på varan, när det passade honom. Han lämnade också allt vind för våg, när det passade.
Gamla Tilda började uppge hoppet. Snart skulle det vara slut på bränslet till den stora ugnen som hon var satt att sköta.
Det skulle bli kallt i alla dessa hem ...
— Men det är för väl, att där inte finns några små, tänkte Tilda.
Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand kunde den sluka allt. Den var som ett vidunder med gapet fullt av eld, då hon öppnade luckan. När den fått sitt lystmäte, hördes pipande och väsande ljud där inne i eldhavet. Och utanför låg återstoden av bränsle i en hög, en väldig hög för visso, men vem visste, när herr Adrian skulle behaga komma igen.
En förunderlig ved var det som Stråvall köpt.
Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det spökade visst i den. Väldiga rotklabbar sträckte ut sina armar i luften, de famnade varandra eller grepo tag i varandra. Hon hade sett en tavla föreställande helvetets kval. Och här tyckte hon sig ha samma bilder av krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om varandra i hat och vånda. Och när natten var som svartast, tyckte gamla Tilda, att det ibland lyste i luften över den sura veden.
— Den måtte inte vara kommen på rätta vägar, tänkte hon, mest bekymrad för herr Adrians andliga välfärd. Hon visste ju ingenting om hans mellanhavanden med den eller den »Stora Kommissionen» i den eller den saken.
Men när hon slängde in de där rotklabbarna, sved det i henne, för det kved och gnydde bland dem inne i elden. Det var, tyckte hon, som levande offer till en avgud ...
Och innan högen var slut, kom Stråvall igen. Det blev nya rötter, nya pipande förpinade läten inne i ugnen, som bara brann och brann och brann. Ja, det var då för galet. Aldrig skulle det väl taga en ände. Tiden kröp fram, tyckte Tilda, och »det stora högmodet» gick och gick över världen.
»När skall det bli folk av folk ...» så satt hon och undrade, den gamla vid sin ugn.
Och när hon suttit där en vinter till, kom svaret. Det talades om en svår tid för dem som farit illa fram över människohemmen. Det var oro i husen, som herr Adrian ägde ... men gamla Tilda fick inte vara med till slutet och se riktigt hur det gick. Inte heller visste hon, om allt var sant av det som sagts eller sades. Kunde det varit möjligt vad man försport i gården, att där flyttat in ett litet barn, eller det andra som viskades: att Stråvallspojken fått gifta sig på nåd och onåd ... Ja, vad menade man med det? Hon var ju så söt som ett konfekt den där lilla fröken Agnes ...
Men att den där oron i husen skulle betyda slutet på »det stora högmodet», det kunde Tilda aldrig tro. Om hon inte förstod sig på prisfall och kriser, kanske hon dock hade något på känn om den mänskliga naturen.
I varje fall fick hon ej i herr Adrian se bevis på vad hon menade med högmodets fall. Och sannerligen, Stråvall stod i det allra närmaste oberörd också efter krisen, fast han då icke alldeles ensam bestämde över sina rövade skatter. Men han hade fyllt uppgiften att vara en av sin tids exponenter till den nytta eller varning en kommande tid ville taga av honom.